Berätta aldrig det här - Frida Boisen

 ”Jag blundar och tänker på en annan tid. När vi sprang omkring med små skynken om könen, när allt handlade om överlevnad, var det självklart att varenda en i gruppen hade en roll. När det värsta man kunde dömas till var att lämna flocken. Att inte längre få vara en del. Att bli utfryst, att tvingas lämna gemenskapen och byn. Att aldrig få komma tillbaka. Ett öde likställt med en dödsdom.”

Ett missat samtal från mamma, ett bortglömt samtal till henne, och inte heller kom Frida ihåg att skicka blommor på mors dag. Men ingen hade nog kunnat ana katastrofen som skulle komma. Dagen efter hittas Fridas mamma Rosita död. Tragiskt är bara förnamnet, men det är när Frida öppnar lådan och läser brevet som världen rasar fullständigt.

Berätta aldrig det här. Tabu. Tabubelagt. Det här bör vi inte prata om. Det här är för känsligt.
Berätta aldrig det här.

Jag är tacksam för att Frida Boisen gick emot den uppmaningen. Hennes bok som heter just det, Berätta aldrig det här, är en av de böcker som behövdes skrivas tror jag. Den tar upp ett ämne som är så otroligt känsligt för många av oss, nämligen självmord. Jag själv har förlorat en klasskamrat på det sättet, och vet därmed själv hur många gånger man ställer sig frågan ”hur kunde jag missa signalerna?”, hur mycket skuld man lägger på sig själv. Just det där med skuldbeläggning får Frida fram så väldigt väl i boken att det nästan gör fysiskt ont. Redan efter 50 sidor knackar tårarna på dörren, amygdalan i hjärnan spottar ur sig varningssignaler konstant och du vill bara krama om både den unga och den vuxna Frida, säga att ingenting är ditt fel. Jag tror dock, tyvärr, att det är alltför många barn som tar ett väldigt stort ansvar för att familjen ska fungera bra. Den viljan blir väggen som döljer sanningen, och den väggen blir ofta väldigt stadig och svår för utomstående att se bakom. Och det är just det där att se bakom väggen som vi runtomkring måste bli bättre på, men också på att inte ge oss om vi har minsta misstanke om att något inte stämmer. Vi måste helt enkelt bli bättre på att se varandra.
Mitt i allt det tragiska i denna kråksång så finns det ändå något vackert. Relationer starkare än sten, styrka och kärlek som skulle kunna besegra den värsta fiende, och inte minst bevis på att en människa faktiskt kan förändras, även om det är i sista stund. För min del var det även speciellt att mitt i allt läsa om träningsresorna Frida gjorde när hon arbetade på tidningen ToppHälsa. 2011 åkte jag, min mamma och min lillasyster till Monte Gordo, Portugal, tillsammans med hundratals andra TopHälsa-läsare och det är en av de absolut roligaste minnena jag har. Där fick vi också chansen att lyssna på Frida när hon föreläste, och jag minns så väl den energi och positivitet som hon spred. Nu när jag har läst hennes bok och vet vad hon då, relativt nyligen, gått igenom så hyser jag ännu mer respekt för henne.

Berätta aldrig det här är en bok som jag hoppas att så många som möjligt läser. Den är lättläst och det är så otroligt snyggt och smidigt upplagt när det gäller skiftena mellan då- och nutid. Den flyter lätt, samtidigt som det finns en allvarlig underton i det hela och det märks verkligen vilken otrolig förmåga Frida Boisen har att uttrycka sig i skrift. Jag läste ut boken på ungefär 30 timmar vilket är lite av ett rekord för mig. Min mor har redan ”bokat upp” boken efter mig, och det lär säkert bli fler vänner och bekanta som vill låna den. Och jag kommer med glädje låna ut den. För vi behöver prata om detta.