Himmelskriket - Mons Kallentoft

"Så skriker hon.

Ett läte som ingen av dem någonsin kommer att glömma. Ett gurglande skrik, en protest mot ordningen i den här världen, en bön om nåd, när ingen nåd finns att få.

Ett himmelskrik.

Och hon hoppas att någon lyssnar, hör henne."

Linköping en varm sommardag. En väldigt varm sommardag. Fanny Andersson åker till jobbet som vanligt, samtidigt som hennes man åker till tandläkaren innan även han påbörjar sin arbetsdag. Oliver, deras gemensamma son, lämnas på dagis av pappan. Det är så Fanny minns det hela, fram tills hon får samtalet som säger att det var hon som skulle lämna på dagis. Synen hon möter på parkeringen är inget en mamma vill se. Oliver sitter i baksätet i bilen som i värmen har blivit till en ugn. Kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollegor på Linköpingspolisen kallas till platsen, och när de kommer dit möts de av en förtvivlad mor med sin livlösa son i famnen. Fanny Andersson har precis kommit tillbaka efter att ha varit utbränd, så varken hon själv eller andra vågar lita på hennes minne vilket inte underlättar i utredningen. En tid senare sker dock något som gör att fallet återupptas, och det man först trodde var en tragisk olycka börjar peka åt ett helt annat håll.

Himmelskriket gör mig inte besviken på något sätt. Snarare tvärtom. Den väcker verkligen många känslor och tar upp ämnen som diskuteras i princip dagligen, tex utbrändhet och inte minst näthat och sociala mediers betydelse. Jag ser alltför ofta folk som står och fotar eller filmar när det skett en olycka istället för att hjälpa till. När blev det okej? Det känns som att sociala medier idag, konstigt nog, ligger före medmänsklighet? Idag är det relativt enkelt att leva ett liv i verkligheten och ett annat på nätet, och många gånger tror jag inte att vi tänker oss för när vi postar någon kommentar eller en bild. Så länge det ger många likes så är det okej. Eller?

Malin Fors. Så levande men ändå inte. Jag har skrivit det förr och jag kan skriva det igen; när jag hör att något hänt i Linköping och polisen är där så ser jag Malin, Zeke, Waldemar, Karin och hela det gänget framför mig. Efter att ha följt Mons Kallentofts serie om Malin sedan första boken så är det så otroligt intressant att se hur Malin själv framställs i varje bok. Det är absolut inte så att fallen i varje bok är mindre intressanta för det, men huvudpersonerna i boken... Jag vill veta mer och mer och mer om dem! I Himmelskriket känns det även som att Malin hittar ett lugn som hon saknat under en längre tid, och det gör mig så glad samtidigt som jag inte kan låta bli att redan nu börja spåna på nästa bok. Vad händer med henne där? Dottern Tove har börjat visa känslor som Malin inte sett för ut. Vilka spår har faktiskt hennes alkoholiserade liv lämnat i sin dotter?

Hur glad jag än är över att hon verkar må bra i denna bok, så hör jag ändå den lilla djävulen på axeln som säger att bubblan inte kommer att hålla?

Jag får hålla mig till tåls helt enkelt. Se nedräkningen till nästa bok som påbörjad... //J