Se mig Medusa - Torkil Damhaug

"Brev kan du kasta eller bränna upp. Du kan glömma mig och inbilla dig att jag är död trots att du vet att jag lever därute någonstans. Men min röst ska du höra och då ska du minnas allt du sa till mig och allt jag sa till dig."

Norska läkaren Axel Glenne hamnar i mitten av all uppmärksamhet när en kvinna hittas död i Nordmarka. Detta på grund av att han kan ha varit den sista som såg henne vid liv. Hans eget, snudd på perfekta liv med en framgångsrik fru och tre fina barn, får sig en rejäl törn när sedan ytterligare en kvinna hittas död i Oslo. Återigen kan det vara Axel som var den sista som såg henne vid liv. Båda kvinnorna är svårt sargade av, vad det ser ut som, en björn. En slagbjörn i centrala Oslo? Osannolikt men inte omöjligt. Allt detta tvingar Axel att minnas saker han ignorerat och förskjutit i många år...



Svettigt värre säger jag bara! Vilken bok! Jag hade äran att få möta Torkil Damhaug i somras under Crimetime Gotland. I en signeringskö hinner man inte byta många ord men det var ett väldigt trevligt möte ändå (återigen på min födelsedag så i boken finns en fin liten grattis-hälsning!). Han är specialistläkare inom psykiatrin, och att höra hur han applicerar det han arbetat med på hans böcker var väldigt intressant att höra. Psykologi och deckare - det kan inte slå fel!
Att han arbetar inom psykiatrin märks tydligt i Se mig Medusa. Det som är intressant här är att jag i början av boken tyckte att jag inte fick något direkt grepp om alla personerna. Men i mitten börjar saker klarna och slutet tar en verkligen med storm. Helt plötsligt känns bilden av Axel Glenne, Nina Jebsen och Hans Magnus Viken rätt så klara. Det börjar krypa längs ryggraden vartefter saker börjar klarna för Axel... Paniken är nära, och under de sista kapitlen så har jag helt ärligt inte en aning om vad hunden och katten gjorde här hemma. Jag var helt fokuserad på boken, haha!

Skickligt skrivet Torkil, verkligen. Sen kan jag inte låta bli att känna att det skulle kunna bli en fortsättning på denna. Vissa saker känns...ouppklarade. Fast det kanske var det som var meningen?//J

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De förjagade - Mikael Strömberg

Vit krypta - Mariette Lindstein