De förjagade - Mikael Strömberg

Fotogenlyktan krossas med våldsam kraft. Utrymmet dränks av fotogen och det bildas en explosion av eld. Pinande kyla övergår till infernalisk hetta. Olov brinner. Kläderna bränns fast på kroppen. Håret smälter, liksom huden. Han skriker lungorna ur sig för att smärtan ska lämna honom.

Innan han kollapsar hinner en tanke färdas genom hans besegrade psyke.

De som skickade oss. De visste."



Mikael Strömberg har skrivit sin fjärde bok efter den uppmärksammade debuten med skräckromanen Vätten 2011. Den här gången har han förlagt handlingen till Norrbotten 1917.
Boken utspelar sig i ett ödsligt norrländskt skogslandskap mitt i kallaste vintern. Det är världskrig och en hemlig militäroperation pågår i Tornedalen. Vi får följa en grupp militärer som transporterar hemlig militär utrustning som ska överlämnas till ryssarna. Men något står inte rätt till.
När militärerna kommer fram till sitt läger möter de tecken på strid och snart upptäcker de att det finns något i skogarna runt dem. Något de inte har stött på förut. Inget i den här operationen visar sig vara vad de tror. Man kan inte lita på någon eller något. Vad är det i lådorna som ska överlämnas till ryssarna? Vad är det som lurar i grottan i skogen? Och vem är den okända kvinnan som plötsligt dyker upp mitt i skogen, mil från närmaste bebyggelse?

Mikael Strömberg bygger skickligt upp spänningen i boken. Vi får en ledtråd i taget samtidigt som han med ett rappt och korthugget språk snabbt för oss framåt. Vinter. Snö. Skog. Kyla. Språket passar väl in för att beskriva den norrländska vinterns kärvhet. Personbeskrivningarna är kortfattade och känslokalla. Vi får veta precis det som behövs för att förstå förhållandet mellan militärerna i gruppen och hur den utvecklas.

Det är ingen regelrätt skräckroman men efterhand som handlingen utvecklas, och jag får fler och fler ledtrådar till vad som gömmer sig i skogen, blir det mer och mer spännande. Strömberg har med ett fint hantverk fått till en roman som biter sig fast, och då författaren för mig tidigare var okänd blir jag glatt överraskad att jag tycker det är så spännande. Boken kan varmt rekommenderas till den som tycker om en spänningsroman där inget är vad det tycks vara och där sanningen visar sig mer skrämmande än vad vi vill erkänna.

Själv kommer jag att titta efter ett par gånger extra innan jag sätter mig på utedasset i skärgården…

//Stefan

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Döden den bitterbleka

Vit krypta - Mariette Lindstein