Färjan av Mats Strandberg


Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Hur dödar man monster utan att bli ett monster själv?
Som när man dödar en mygga som just ätit...


Tänk dig Östersjön. Natt. Mitt ute på havet. Noll mottagning på mobilen. Ondska. Ondska alldeles för nära. Överlevnadsinstinkten är stark, men hur stark?
Ett gäng människor kliver på en finlandsfärja med hopp om ett roligt dygn. Frågan är hur många som kommer därifrån?

Både jag och min kära vän C har läst denna bok, och det som står här nedan är mina (J) åsikter:

De flesta svenskar har någon gång åkt på en finlandskryssning så alla har sin egen bild av hur det brukar vara. Jag själv är inget stort fan av dem men allt kan inte passa alla. Jag måste dock säga att Mats lyckats väl med beskrivningen av en sådan (nåja, till en början åtminstone...) och det känns som att man sitter där i avgångshallen, ser alla olika personligheter runtomkring en.
Den känslan, att vara på plats, följer med genom hela boken. Både på gott och ont förstås. Paniken kommer krypande, sorgsenheten, glädjen, nervositeten, ja en hel arsenal av känslor. Boken är lättläst med korta kapitel och jag gillar verkligen Baltic Charisma-kapitlen där man med jämna mellanrum får en övergripande bild av vad som händer på hela båten, där alla personer och händelser snyggt kopplas ihop.

Till en början undrade jag först vad jag gett mig in på när jag började med boken då den inte alls var som jag trodde. Det lite övernaturliga är en ny bana för min del, men jag är ändå glad över att jag inte släppte boken utan hängde i och läste ut den. För den är bra. Riktigt bra. Och skrämmande. Det är inte helt omöjligt att jag även plockar fram hans senaste skräckis också; Hemmet.

Som jag skrev tidigare på instagram: Jag kommer inte åka på någon kryssning. Inte heller bada i Östersjön mer. Eller i alla fall inte på väldigt länge!// J

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De förjagade - Mikael Strömberg

Vit krypta - Mariette Lindstein