Boksnacket

Att vara på Crimetime Gotland är underbart. Jag tror att alla som varit där kan hålla med mig. Min fina vän C, som Jag driver denna blogg med, bor på Gotland så hon har väldigt nära dit minst sagt. Jag själv har varit där två år i rad nu och det lär säkert bli fler besök framöver. Förra året , på eventets sista dag, hade de en prisutdelning. Det året kammade Mariette Lindstein hem priset Årets deckardebut. Redan innan den ceremonin hade jag köpt första boken i hennes sekt-trilogi och det ångrar jag inte en sekund. Samma sak gäller för i år; jag ångrar verkligen inte att jag köpte Lina Bengtsdotters Annabelle, och även C köpte boken så senare kommer hon med några tankar om den också. Jag kände rätt så snabbt att hennes huvudkaraktär Charlie Lager och jag skulle bli bästa vänner: "Man hade ju bara ett liv, en kropp. Och Charlie sa att så var det, och därför var det bara dårar som slängde bort sin tid på att räkna kalorier, träna och hålla på med mirakelkurer."

För min del började allt med Midvinterblod. Inte bara väckte den boken mitt läsintresse i stort, utan jag upptäckte att deckare faktiskt var något för mig (min mor läste många deckare men jag höll mig mest till romaner innan detta). Jag hade alltid föreställt mig deckare som tunga och tråkiga, men tänk så fel jag hade. De flesta känner till Kallentofts serie om Malin Fors. Redan i Midvinterblod, som är den första in den serien, så blev jag trollbunden. Inte bara av karaktärer utan även av Mons' språk. Han har en fantastisk förmåga att ge målande beskrivningar, komma nästan läskigt nära en känsla i skrift och även få in det mer spirituella i sina böcker så att även en skeptiker som jag tror på ett liv efter detta. (Mons th på Crimetime 2016) När jag fick höra att han skulle börja samarbeta med Markus Lutteman (pinsamt nog har jag inte läst något av han) så tänkte jag att "det blir intressant!". Skulle han försvinna lite bakom Markus eller hur skulle det bli? Som t

När vi lunchade under en av CrimeTime fick vi sällskap av Mia från bloggen Bokparet. Hon berättade då om Presidentens hatt. En fransk liten pärla. Det var också vid denna lunch idéen till denna blogg och vår Instagram sida föddes. Tack för den trevliga pratstuden Mia 👍 Boken är ganska tunn, ca 220 sidor. Stor och bra text. Det är en fantastisk historia om hur den franske presidenten råkar glömma sin hatt på en restaurang och när revisorn Daniel Mercier hittar den och behåller den, börjar lite saker hända honom..  Gillar man Frankrike och en del av dess historia är det en riktigt bra bok, tror jag. Jag gillar den, och karaktärerna, den blir dock lite trög mot slutet, för att sen ta en jäkla vändning förstås :) man kan säga att boken är uppdelad lite i små noveller, men låt inte det avskräcka er.  Läs den en mulen höstdag, med en filt över knäna och naturligtvis med en crossaint tillsammans med kaffe 👍 //C